Klar vintermorgon med snöiga grenverk.
Vinden har ännu en timme benådat
all skönhet höjd mot himmelen.
En gång, ja många såg jag samma syn
som nästan bara är en snö tanke.
Minnets flingor församlade.
Tiderna föll som ömtålig grensnö.
Tidens flyktighet kunde räknas, som nu
flinga för flinga av vinden,
Harry Martinson (Tuvor)
Ställd inför verkligheten ropar mänskan:
men jag då, jag, skall inte jag ha något att säga till om?
LB
Han skulle bara visa mig en sak.
Det var eld på järnhällar
och kvinnor med mycket bränsle
hade verkat där.
Men jag var den som valdes ut.
Jag var vid den tiden redan
övervuxen med törnrosor.
Han hade gått i vaktparaden.
Hugga in.
Lämpa av.
Sätta på.
Skjutsa bort.
Mycket långt bort.
Jag tog svår skada.
Ta inte blicken från mina ögon!
Kristina Lugn (Hej då, ha det så bra!)
Svärtan som du svävar i är inte till att förstå.
Men kanske att det även i det finns liv.
Vem är då denna demiurg
som drömmer fram allt detta?
LB
Några människor som flyr för några människor.
I ett land under solen
och somliga moln.
De lämnar efter sig allt sitt någonting,
nysådda åkrar, några höns och hundar
och speglar som elden just tittar sig i.
På ryggen har de sina krus och knyten,
ju tommare, ju tyngre för var dag.
Mitt i allt detta blir någon i tysthet stående,
nån rycker mitt i röran brödet från nån flyende,
nån annan skakar i en unge som är döende.
Framför dem nån väg som ständigt leder fel,
och sen en galen bro igen
över en konstigt ljusröd flod.
Omkring hörs några smällar, än nära, än på håll,
på håll och flygplanet där uppe cirklar lite runt.
Nån sort osynlighet skulle vara bra,
nån sort gråstensaktighet,
men obefintlighet vore väl det bästa,
ett kortare, nej, hellre ett längre tag.
Nånting mer ska hända, fast var och vad då?
Nån ska komma emot dem, fast vem och när då?
I hur många skepnader och i vilka syften?
Och om han får välja,
vill han kanske inte vara fiende
och låter dem leva nån sorts liv.
W Szymborska (Stunden 2002)
