Nu när vi alla befinner oss på Aniara har verket nästan glömts bort. Egendomligt.

Mänsklighetens historia har försett oss med ett antal stora diktverk: Gilgamesh, Mahabharata, Iiaden, Odyseen, Den gudomliga komedin, Kalevala och nu verkar vi ha glömt bort det sista skottet på det trädet. Inget av den andra har samma brännande aktualitet som just Aniara.

Historien i korthet: Jorden har förstörts av människorna som behöver evakueras. Med rymdfarkoster skickas en del till Venus, andra till Mars. På sin väg mot Mars krockar Aniara med en dittills okänt asteroid – Hondo – och kommer ur kurs. Styrmekanismen är nu oreparabelt skadad och Aniara är oåterkalleligt på väg mot stjärnbilden Lyran. Vi följer människorna ombord till dess de sista dör. Aniara fortsätter sin färd genom rymdens oerhörda väldighet, tomhet och gap men nu som sarkofag, fylld av ting och ben och torra växter ifrån Doris dal, som Martinson skriver det i den 103:e och sista sången.

Hondo är namnet på Japans största ö, den där Hiroshima ligger. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki är en vändpunkt där historien skadas och ingen återvändo finns.